Inatt jag drömde något som jag aldrig drömt förut

Jag va på bio med mickan, sen bara stack hon, så jag va kvar själv i hela biosalongen som mer såg ut som ett rum med väldigt stora och sköna soffor. Då ringde mamma och pratade med mig, men jag sa hej då ganska snabbt eftersom att jag kollade på film.
Sen kom det nån som städade så jag ville gå därifrån. Jag ringde mickan, så vi träffades igen.

Sen va vi hos min momma och moffa. Det va de en massa folk där. Vi skulle bli tillfångatagna tror jag. Sen va de en kille som skrämde mig, och de va inge kul så jag stängde in mig på toan.
Jag såg mig själv från nån annan då, jag såg mig sitta där. Behövde kissa men jag orkade inte. Sen när jag gick ut så hade alla börjat gå i en lång kö ut till vardagsrummet.
Så jag följde med. De va dom dumma som hade börjat tagit med oss. Vi kom in till en jätte stor sal där alla satt, typ hela vittras skola tror jag. Och vi satte oss på en madrass. Sen pratade nån om vad som skulle hända och så. Då va dom dumma inte där tror jag.. va jätte konstigt.
Jag tänkte iaf hela tiden på att
"fan, jag skulle kissat iaf". För satt och va kissnödig.

Sen fick vi gå därifrån. Då stog jag och två till och sprang runt ett land, alltså typ potatisland, och kastade sand och så på varandra med fötterna. Vi hade en särskild stig runt, vi gick bara på den bruna jorden.
Sen vet jag inte om det hände nått men vi gick iaf alla ner till vattnet där vi hade huset vi bodde i allihop. Jätte fint va de, en fin strand men underbart blott vatten som skiftade i olika nyanser. Då vi stog ovanför och kollade ner sa nån "Ja, dom dumma är ju iaf borta". Då hade nån tagit dom, nått monster av nått slag. Så vi började alla kolla ner mot vattnet. Och helt plötsligt kommer det en gud upp ur vattnet, JÄTTE stor va han. Han reser sig inte helt, till bröst höjd ungefär. Han började prata på sitt språk JÄTTE högt så det dånar, och nån säger hans namn, och då blir han arg och säger det själv, tror det va
Najdi eller nått sånt han hette. NAAAJDII sa han argt och högt.
Vi gömde oss längst väggen, de va typ en kulle fast mer brant som en vägg ner till sjön, där hängde vi och jag minns hur jag försökte att komma så långt in som möjligt så han inte såg mig. Gömma mig bakom dom långa grässtråna på väggen.

Några hade blivit tillfångatagna, och dom satt satt i ett galler av ben typ, som va på hans huvud. Sen skulle han ner igen, och då skrek dom, och vi skrek. Och han for ner så dom som va i gallret slogs upp mot det och sen kunde man se dom under vattnet då dom sa till varandra:

- "Jag vill ha ett glas vatten!"
- "Ja men du kan inte de nu!"

Sen såg man hur dom började tappa andan och inte kunde andas och fick in vatten i lungorna. Och då kände jag likadant en stund, att jag fick andnöd. Sen kom jag på att jag drunkar ju inte så jag kan slappna av och andas.

Mamma hade dött. Hon va i barcelona tror jag. Jag hade en bild på henne när hon satt på sånna där gröna badringar ute i vattnet och solade. Man såg henne bakifrån, så man såg henne och sen ut mot havet. Och jag såg på mobilen, eller om de va på ett papper, tider då hon ringt mig. Och en va ju igår kväll, då jag va på bion, kl va 20 nånting då.
Sen såg jag att hon ringt 13.49 denna dag, och jag hade missat de för jag sov eller så hade jag bara inte hört.
Så jag blev så ledsen över att jag inte kunnat prata med henne en sista gång. Hon kanske hade ringt för å vilja säga hej då eller nått sånt. Sen fick jag känslan över att hon va borta.
Går inte att beskriva.

Sen vaknade jag. Det första jag gjorde va att gå och kissa. Sen ringde jag mamma.

Jag har aldrig förlorat någon så nära på riktigt, men i drömmar känner man ju känslor som i verkligheten (förutom att man vaknar upp och allt är bra), men för stunden är det verklighet. Och jag vet hur svårt det skulle va för mig om någon nära dog, jag skulle inte klara av att leva längre. Jag skulle verkligen inte de.

Så till alla er som förlorat någon: Fortsätt kämpa. Ni är jävligt starka som klarar av att leva er igenom vardagen.

Kommentarer
Postat av: Brallan

Mm..När man förlorar någon så vill man helst bara dö själv också..Varje dag är en kamp, men man blir bättre på att hantera allt det svåra..

2010-01-21 @ 14:52:15
URL: http://aianne.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0